Så kom styrkelyft till

Styrkelyft och dess start på 60-talet

 

Paul Andersson – Amerikansk tyngdlyftare och ”strongman” på 50 talet.

Det finns inget datum eller exakt år då styrkelyft startade, men det vi vet är att på 60-talet hade det i USA etablerat sig och började även göra det i Sverige. Det man måste känna till från den här tiden (50-60 talet) är att kraftsport inte alls hade den delningen som den har idag. Strongman eller styrkelyft fanns inte alls i den bemärkelsen som idag och den enda visuella disciplinen som fanns var bodybuilding. Tyngdlyftning var den enda strukturerade form som fanns att tävla i när det gällde styrkemätningar. Kom också ihåg att pressen var med i tyngdlyftning fram till 1972, alltså att man skulle frivända vikten och sedan strikt pressa upp den.

Styrkelyft var bara något som man hade varianter. Det var nödvändigtvis inte böj, bänk och mark. Det närmsta du kom strongman var då kraftkarlar hade uppvisningar eller möttes i olika kraftmätningar på cirkusar eller andra tillställningar. Även bodybuilding var lite annorlunda. Det fanns tävlingar då man hade svårt att skilja atleternas fysiker åt så de fick avgöras i deras atletiska kapacitet.

Styrkelyft då? Det fanns som sagt många varianter på vad som sedan kom att bli styrkelyft. Man använde sig av andra övningar som inte nödvändigtvis var knäböj, bänkpress eller marklyft. År 1964 fastställdes de tre lyften vid amerikanska mästerskapen. Det var inte ett officiellt mästerskap, men hölls under AAU (American Athletic Union) lite som ett riksmästerskap i Sverige. Ett nationellt mästerskap på test för att se om det flyger och kan bli erkänt som ett nationellt mästerskap av den gällande organisationen.

Då mot nu

År 1964 var inte allt som idag bara för det var fastställt till böj, bänk och mark. För det första var det inte i den ordningen, utan det var bänkpress, knäböj och marklyft och så var det fram till 1973. En annan väsentlig aspekt var ordningen man lyfte i. Det var samma system som än idag används i tyngdlyftning, det vill säga att stången bara klovas uppåt i vikt och aldrig ner för ny en omgång. Om du var en sopa i knäböj, eller bäst för den delen, kunde du få lida av det. Om du gick in på 120kg böj och hade en maxkapacitet för 130-135kg och nästa kille gick in 150kg så skulle du göra alla dina försök innan honom. Då fick du ditt första lyft på 120kg, sedan tog det tre minuter till du gick ut på din andra vikt som kanske då är 130kg. Efter den hade du ytterligare tre minuter på dig till din tredje vikt som då kanske var 135kg. Du fick då 6-7 minuter på dig att göra tre lyft på ca 90% och uppåt. Idag har vi sällan minde än 10 minuter mellan varje lyft men då skulle alla ske på kortare tid än vi har vila idag.

Det här gör ju att de bättre resultaten från den tiden blir nästan ännu bättre. Att någon som kanske var en hejare i böj fick gå ut sist av alla och göra sina tre böjar på totalt 6-7 min är något helt annat mot dagens 20-40 min mellan första och tredje lyftet. Att sedan få dra mark direkt efter böj blir ju också en annan historia jämfört med att få ”vila” i bänken mellan. Sedan om du dessutom är ojämn i lyften kan du kastas av ordentligt. Om du är en väldig bänkpressare och är sist ut med tre lyft i bänken och sedan en sämre böjare, då börjar böjen väldigt snart efter bänken och du är kanske först ut där med tre tunga lyft. När jag skriver om lyftare och prestationer längre fram ha då i åtanke att de lyfte på det viset.

När det gällde utrustning i alla dess former var lyftaren inte utrustad med mer än ett tyngdlyftarbälte och gasbindor till knän och handleder. Det kunde även förekomma att de lindade armbågarna, men det var inte alls lika vanligt. Vissa sa att det störde mer än det hjälpte och inte gav något. Andra upplevde att det gav lite. Vad gällde böjdräkt, markdräkt eller bänktröja var inte det något som existerade, det kom senare. Vad gällde utrustning som det lyftes med var det dem smalaste rangligaste bänkar och ställningar ni kan tänka er. Ibland var varje böj ”pelare” separat till och med, och alltid en lös bänk. Någon Eleiko styrkelyftsstång var inte heller något som fanns att tillgodo hålla. Styrkelyftsstänger över huvud taget fanns ju inte eftersom sporten inte fanns, det som användes var den tidens tyngdlyftarstänger.

Lyftarna

När det gällde viktklasser är det inte det samma som vi har idag, utan man tog viktklasserna från tyngdlyftningen. Klasserna som fanns var de klasser vi hade förr, fast i en mer begränsad upplaga. Klasserna som fanns var:

56kg

60kg

67,5kg

75kg

82,5kg

90kg

+90kg

1967 la man till 110 kg och +110 kg.

1973 la man först in 100 kg klassen mellan 90 och 110 kg. 125an och +125 tillkom först 1980.

1974 kom 52 kg klassen med. Den la man till för man hade gjort det i tyngdlyftning. 2007 tog man bort den klassen på senior nivå, likt 53 kg klassen idag, som bara finns för juniorer och ungdomar.

Terry Todd

Bland de första stora namnen i styrkelyft var Terry Todd. Inte nog med att han vann supertungvikten 1964, vann han även 1965 när det hade erkänts av AAU och fick klassas som ett officiellt amerikanskt mästerskap. Todd var den förste mannen till 1600, 1700, 1800 och sedan 1900 lbs i totalen. I styrkelyftsammanhang var han också förste man till 700lbs i knäböj. Att samla på sig en bra total med en jämn nivå inom alla lyft gjorde Terry Todd till en bra styrkelyftare. Utöver det var han kanske även den största pionjären för sporten och även för kraftsport. I över 50 år jobbade han för sporten och gjorde det tills dagen han dog. Han var kommentator på världens starkaste man i början. Han var även kommentator många gånger då styrkelyft-VM sändes på TV på 70- och 80-talet.

Todd fick inte länge vara herren på täppan i supertungvikten, utan två andra namn kom att utmana honom i både om totalen och titeln. Pat Casey var en av dom. Han vann aldrig ett amerikanskt mästerskap, men han ställde inte heller upp i något. Pat Casey är kanske för de flesta känd mer som en väldig bänkpressare, och det är med all rätt! Han var faktiskt förste mannen att göra 600lbs i bänkpress. Som mest gjorde han 617lbs vid en tävling, vilket är 280kg! Han var dock mycket mer än en bänkare. Han var först till 800lbs knäböj och först till 2000lbs total! Det är en 907,5kg total gjord med tyngdlyftarbälte och gasbindor i knäböj. Den tävlingen överpresterande han inte i något av sina lyft. Varken hans böj, bänk eller mark var personbästa, men han lyfte säkert, som en styrkelyftare ska för vinsten.  Om man sätter ihop hans bästa lyft landar man kring 2100lbs, cirka 950kg. Casey besegrade Todd är 1966 vid San Diego Invitational under den tid Todd var amerikansk mästare.

Relaterad bild

Pat Casey

 

Några månader senare vid Amerikanska mästerskapen fick Todd kliva ner från tronen. Big Bob, eller Robert Weaver som han hette, besegrade Todd i supertungvikten. Den näst tyngsta klassen, -90kg, vanns av Bill Peanuts West på 1555lbs. West hade gymmet Westside Barbell i Culvercity, Kalifornien. Ett gym som var tidigt med att utveckla styrkelyftsträning och som började med mycket vi idag ser som självklarheter. Det är underförstått att det är det gymmet som Louie Simmons inspirerats av, inte minst namnet som han tog 1987 till sitt gym för att hylla Bill Peanuts West.

Bill Peanuts West and the wild bunch

Herradömet för Big Bob varade inte länge, utan året därpå blev han slagen av Don Cundy. Cundy, som inte bara vann supertungvikten från 1967 till 1970, var även först till 800 lbs marklyft, som han drog utan bälte. Cundys fyra raka segrar i supertungvikten var det ingen som slog förrän 2005 då Brian Siders tog fem segrar i rad. Under åren som Cundy dominerade supertungvikten dök bl a Jim Williams upp i supertungvikten. Han kom att göra siffror som än idag är otroliga. Flera namn dök på nationella och regionala scenen under sena 60-talet som skulle komma att bli IPF världsmästare. Bland dessa fanns Larry Pacifico, Vince Anello, Robert McKee, John Kuc och Allen Lord. Även britterna Precious McKenzie och Roland Collins som vann 14 raka brittiska mästerskap och 7 raka VM-guld.

Sedan fanns det dom som Jon Cole. Han vann 110kg klassen 1968 på 1890lbs, alltså närmare 860kg. Cole var aldrig med vid något VM men hade världsrekord i totalen i klass 110kg. Det var flera som hann lägga av eller sluta satsa innan IPF kom till, därav har många av dessa giganter, som Jon Cole, glömts bort. Hur som hade styrkelyft kommit igång och spridit sig över hela USA i slutet av 60-talet. Det hade även etablerats i Storbritannien som 1966 hade sitt första nationella mästerskap, bara två år efter USA. Styrkelyft hade ju bevisligen nått Europa om Storbritannien hade nationella mästerskap redan år 1966. Hur var det med Sverige då? När nåddes vi av styrkelyft?

I Sverige under 60-talet var tyngdlyftning väletablerat och bodybuilding hade tagit fart. Den styrketränade verksamheten växte. En man som hade fått upp ögonen för kraftsporten var Henry Bergström från Stockholm, född 1936. Han tränade hemma efter kursbrev från Swings Sportdepå som kom var 14:e dag och fungerade lite som dagens onlineträning. Han började senare träna i Stockholms Frisksportsklubbs lokaler. Där tränade folk med flera olika atletiska inriktningar. Några av namnen på de som tränade där var Svenne Berg och Aren Tammer. Svenne Berg som var den första Mr Sweden och Arne Tammer  är mest känd för hur han lärde ut träning utan redskap. Han sålde nästan en halv miljon träningskurser.

 

Henry Bergström

Henry hade helt klart hamnat i rätt gäng, men det ställdes krav hos Stockholms Frisksportsklubb. För att få träna i deras lokaler behövde han tävla i tyngdlyftning. Sagt och gjort, Bergström vann sin första och enda tyngdlyftartävling, Ungdomsmästerskapen 1955. När han gjort det satsade han för hull och hår på kroppsbyggning. Han ville även bli instruktör inom styrketräning och utbildade sig på Bosön inom frisksportsrörelsen. Bergström var sannerligen drivande inom kraftsporten och satsade på det han trodde skulle göra den gott. Samma år som han ställde upp i tyngdlyftning så var han även med och startade SKKF, Svenska Kroppskulturs förbundet. Kort därefter flyttade han till USA ett år där han jobbade och tränade, bland annat i New York.

När han kom tillbaka till Sverige 1958 ställde han upp i Mr Sweden och vann! Det var andra året den tävlingen arrangerades och man fick bara vinna en gång. Så likt tyngdlyftningen var det hans första och sista tävling i bodybuilding. Nästa steg för Bergström var då att starta gym, men han hade svårt att hitta en lokal hemma i Stockholm så det blev i Göteborg. På Ullevi i Göteborg öppnade Henry Bergström 1959 det första gymmet i Sverige, City Hälsostudio. Där och då var det styrkelyft tog fart och började växa i Sverige. Bergström hade ju varit i USA och sätt att styrkelyft var på gång. Han var även flitig med att läsa tidningar och hålla sig uppdaterad om vad som hände i resten av världen när det gällde kraftsporten.

När han etablerat sig i sitt gym drog han igång med styrkelyftstävlingar. Klubbmatcher mellan Halmstad och Jönköping anordnades 1961. Som jag nämnde tidigare var inte det helt klart med vilka övningar som skulle ingå i styrkelyft och det gällde även 1961 i Sverige. Då tävlade man i fyra moment. Det fjärde var ståpressen. Ståpressen var med som ett moment fram till 1965 då man tog bort den baserat på att man tagit bort den i USA. Då fastställdes bänkpress, knäböj och marklyft till styrkelyfts momenten. Därpå dröjde det inte länge förrän man hade landskamper med Norge och tävlade i lag. Styrkelyft växte i landet och runt om i Norden dessutom. Två av de mer drivande individerna, som även var lyftare under den här tiden, var Ove Nilsson och Bo Eklöf. Att de skulle ta sig ut i världen, och tävla med tiden, hade ännu inte bekommit dem på 60 talet.

Bergström var också tidningsutgivare 1961–1965. Med tidningen Din Fysik kunde han nå ut över hela landet med kunskap och information till de kraftsportsintresserande. Han publicerade också två böcker, Instruktionsbok i muskelbyggning 1961 och Bygg dig stark 1975. På 70-talet tog styrkelyft mist sagt fart i Sverige, men även i hela världen. Världsmästerskap kom att arrangeras, TV-sändningar av styrkelyfts tävlingar och de riktigt stora legenderna skapade sig namn.

Gillade du artikeln kan ni stötta mig genom att handa från tyngre genom denna länken: http://tyng.re/josef_eriksson

 


Mike MacDonald – The Iron Bumblebee

Josef Eriksson

Liknande inlägg