Jag och min kollega Maria åkte vid lunchtid på lördagen upp mot Mora för att åka Vasaloppet Öppet Spår Söndag. Innan dess hade jag haft den briljanta idén att träna Brasiliansk Jiu Jitsu på morgonen. Detta resulterade i en lårkaka på högra låret. Bra start!
På plats i Mora hämtade vi ut våra nummerlappar (västar?), tidtagarchipp och diverse lappar. Jag gick sen och köpte tigerbalsam till min lårkaka innan vi körde till platsen där vi skulle sova. Vi hade hyrt in oss i en källare i en villa hos en dam som hade en väldigt söt levande hund och en söt porslinshund. Oklart vilken som kostade mest. 

Ni får gissa vilken den riktiga hunden är.

Vi spenderade kvällen åt att käka makaroner och köttbullar, fixa allt med packningen i våra vätskebälten och väskorna/påsarna som skulle ha överdragskläder etc efter loppet och slutligen se ett avsnitt av “Mot alla odds – Stafetten” för att hamna i rätt vasaloppsanda innan vi gick och la oss. När jag smörjde in låret med tigerbalsam reagerade jag på att det inte var färgat på något sätt, däremot var högra lårets utsida rätt svullet. Jag hoppades att det inte skulle vara allt för jävligt imorgon.

Kvällshäng på boendet

03.45 ringde väckarklockan och jag hade max sovit 2h. Jag brukar inte sova bra inför events för min del, men detta måste varit rekord i dålig sömn. Nåväl, inget att göra åt det. Vi klädde på oss, tog våra saker och körde till en parkering nära där bussarna avgick till starten och vi hamnade på en buss som avgick 05.00 och var framme ca 07.00. Efter 400mg koffein, obligatoriskt dassbesök och kasta in sin väska/plastpåsen i lastbilarna så stod vi sedan i vår startfålla och vi startade loppet 08.00.

Starten

Min “taktik” i början var bara att försöka belasta armarna så lite som möjligt och att gå ut väldigt långsamt, då jag visste att första 4 kilometrarna bestod av den största backen. När många startar samtidigt är det heller ingen idé att gå ut hårt då det tar lång tid innan startfältet sprider ut sig och det då går att hitta sin hastighet. När jag nästan var på toppen av backen fick jag syn på mina kollegor Micke och och Malin som var och hejade på eftersom Malin hade åkt tjejvasan dagen innan. Det var gött, alltid kul att få extra pepp från folk man känner!

Dom första 30 kilometerna präglades av usla eller inga spår i kombination med underlag som påminde mer om “slushie” än snö. Det gick så jävla trögt och vissa nedförsbackar var det såpass segt att jag stod still i nedförsbacken om jag inte stakade samtidigt. Jag märkte också när jag kollade på klockan att det gick betydligt långsammare än planerat och det var inget bra tecken. Det var också runt 20-30 km som tanken slog mig att “Jag tror inte jag hinner till alla kontroller innan repet dras.”. För den oinsatte så är det på vasaloppet precis som i alla andra lopp att dom inte kan ha loppet igång hur länge som helst, därav måste man passera kontrollerna i rätt tid för att inte bli spärrad från att fortsätta av ett rep som demonstrativt dras över spåret.

Viktigt att kolla klockan när det är nära till reptiderna.

I mina tankar hade jag alltså redan fått lite panik, men det positiva här var att jag och Maria i princip åkte i samma takt, så vi var nästan alltid inom 100 m av varandra i ca 55 km, vilket öppnade för lite snack i samband med intag av gels eller om man åkte upp vid sidan av varandra. Och till skillnad från mig var Maria mycket glad så det smittade av sig och jag tänkte inte dra ner henne i mina pessimistiska tankar så jag fejkade humöret och sa att allt var finemang. Vi kunde också gemensamt skratta åt det unga paret som hade en inte så trevlig tid tillsammans redan efter 15 km, då mannen i förhållandet hade den briljanta idén att ge sin väldigt trötta flickvän tips om hur hon skulle åka med bättre teknik medans hon väldigt uppenbart inte uppskattade detta. Så om ni känner något ungt par som skulle åka Vasaloppet Öppet Spår Söndag som var vid kontrollerna Smågan/Mångsbodarna ungefär samtidigt som mig, så kan det vara så att dom inte är ett par längre.

Efter 30 km dök det magiskt upp en pistmaskin som gjorde nya spår och mitt liv blev genast betydligt bättre. Plötsligt gick det ju faktiskt att åka som man ska. Därför blev chocken rätt stor när jag kom in i Evertsberg och fick höra att “repet här dras om 10 minuter”. Vid alla andra kontroller hade jag haft ca 40 minuters marginal. Svep lite vätska och sen rätt ut i spåret igen. Kämpade på duktigt i spåret, men insåg när det var 3 km kvar till Oxberg att jag inte skulle hinna till reptiden där. Det var ändå en rätt skön känsla, det var över dubbla distansen än vad jag någonsin åkt tidigare, kändes skönt att inte behöva spendera 3,5h till i spåret och jag började planera på hur jag skulle ta en selfie med repet. När jag började närma mig kontrollen så jag att en person stod vid repet, men repet var inte draget än. Tydligen hade dom förlängt reptiden med 10 minuter vid Oxberg pga dåligt underlag och jag hade då plötsligt 3 minuter till godo. Jag stakade mig snabbt förbi repet, tog lite vatten och sen hörde jag i högtalarna att nästa kontroll var Hökberg som var 9 km bort och vi hade 1h på att ta oss dit. Jag visste att jag inte skulle hinna 9 km på 1h. Jag kollade mot bussarna som enkelt kunde tagit mig hela vägen till Mora utan mer krångel, men tänkte också att det fanns en chans att dom la till lite extra tid vid kontrollen i Hökberg under rådande omständigheter och det var bara att återigen kasta sig ut i spåret. 

Mörkret la sig fint på kvällskvisten

Jag tragglade på och det började nu dessutom bli mörkt. Jag hade med en pannlampa i mitt vätskebälte så jag tänkte att i Hökberg tar jag på den om jag klarar repet. Jag hade också bestämt mig för att uppsöka en pissoar, eftersom det var över 10 timmar sedan jag kissade senast och under dessa timmar hade jag druckit som en häst. Jag klarade repet och var ganska lättad över det. Tog lite vatten, tryckte en bulle, hoppade ur mina skidor och gick till pissoaren. När jag står där så hör jag “och däääär drar vi repet”. 

Paniken var total. Jag hade visserligen klarat reptiden , men detta innebar att jag alltså var bland dom sista att göra det för denna kontrollen. Jag har alltså extremt bråttom till nästa kontroll och här står jag och kissar!? Jag powerkissade klart, flög i mina skidor som mina pjäxor inte ville gå i pga att snö hade fastnat vid infästningen. Jag började svära och när väl pjäxorna var i hade en handske vänt sig ut och in, vilket fick mig att svära ännu mer. Jag hade inte tid att ta upp min pannlampa. Nu var det bara att i totalt mörker ösa 10 km fram till Eldris som var sista kontrollen med reptid. Klarade man Eldris så fick man ta sig in över mållinjen oavsett hur slött det gick. Min taktik var enkel. Ös så mycket jag orka med armarna och varenda person jag såg i spåret skulle köras om. Ju fler jag körde om desto större chans att klara reptiden. Jag kände mig som ett proffs (även om realitet hävdar raka motsatsen) där jag öste på min maximala kapacitet och bytte spår för att köra förbi massa trötta människor i mörker. Det lös upp varje gång man kom ikapp någon som hade en pannlampa, annars fick man lite chansa var det fanns spår och inte. Det fanns en viss charm i det. Detta var första gången under loppet jag kände av laktatbildning eftersom jag verkligen gav allt av det lilla jag hade kvar. Mardrömmen var ju att åka 81 km på skidor men hamna på fel sida av repet och inte få åka de sista 9 kilometrarna till mållinjen och en medalj. Då hade jag hellre tagit bussen i Oxberg. När jag fick syn på Eldris och inget rep fanns i sikte blev jag riktigt jäkla glad. Jag hade till och med tagit in så mycket tid att jag hade klarat kontrollen även om den inte hade haft förlängd reptid. Stämningen i Eldris var riktigt skön för alla som hade kommit dit visste att man hade klarat det. Man kunde då i lugn och ro få i sig vätska och bullar utan stress, ge någon en high five, pusta ut lite innan man gav sig av på sista sträckan. Från och med Eldris till Mora var det elljusspår, så ingen pannlampa behövdes.

5 km kvar på sista sträckan bjöd Falu Rödfärg på den bästa vätskestationen, med kallt vatten (annars serverades bara varmt vatten… fan vad jag hatar varmt vatten), varm choklad, falukorvsmackor och apelsinklyftor. Jag svepte tre muggar vatten, två muggar varm choklad, två falukorvsmackor och en apelsinklyfta innan jag åkte vidare. Kanske inte det smartaste att göra då jag 1 km senare fick leverera vasaloppets mest högljudda rap som också fick ett bisarrt eko i elljusspåret. Beklagar om jag skrämde någon med den.

Målgång!

I mål kom jag efter 12 timmar och 2 minuter. Jag märkte så fort jag tog av mig skidorna att jag inte kunde lyfta mitt högra ben, så jag fick stappla mig fram som en pirat med träben. Absolut värst var det när jag skulle lägga mig för kvällen, vid det laget kunde jag verkligen inte röra högra benet pga av smärta och att låret helt enkelt inte fungerade. Lite läskigt faktiskt, aldrig hänt mig tidigare. Efter lite sömn kunde jag i alla fall röra på det lite grann men jag kan erkänna att det var svårt att föra foten till bromspedalen när jag körde hem.

Sammanfattningsvis var det oerhört kul att klara det, men första 30 kilometerna sög verkligen pga underlaget, just då var det verkligen inte roligt. När jag skriver såhär dagen efter har jag verkligen inte lust att göra det loppet en gång till, däremot lockar nattvasan 45 lite. Ett kortare lopp som ändå tar några timmar att genomföra och eftersom jag gillar att  motionera i mörker hade det varit mysigt att åka ett lopp med pannlampa. Får se om jag lyckas övertala någon att haka på det.

Allt gott!

Daniel Dalerhult