Efter tre års längtan och framförallt en sjukt seriös träning senaste året var det äntligen dags för Ironman Kalmar. Ironman Kalmar är världens mest rekommenderade Ironman som också har den bästa cykelsträckan då den bland annat går över Ölandsbron, som man normalt inte får cykla på. Det är alltså verkligen en unik upplevelse som finns i Kalmar och mest publicitet får nog partyt vid mållinjen som är heeeelt flippat, framförallt så fort mörkret lägger sig.

Loppet går på lördagen, men man behöver vara redan där på torsdagen. 

Det är då obligatorisk Race Briefing där dom går igenom regelboken rätt kompakt, vilket är bra. Jag mötte upp min träningskompis Alexander där som jag har simmat en del med som också skulle köra Ironman. På torsdagen passade jag även på att registrera mig och få ut alla lappar, påsarna man ska packa sakerna i osv. Det var rätt skönt att ha gjort Ironman 70.3 Jönköping 2022 innan dessa för då hade man lite rutin i hur Ironmanorganisationen vill ha allting (det är annorlunda kontra mindre triathlon)

Annars hände inte så mycket på torsdagen mer än att vi checka in i vår stuga vi hade hyrt till alla människor som skulle med på äventyret. Mamma, svärföräldrarna Anders & Birgitta, min kompis Adam och sen mig, Anna och Milla förstås. Stugan låg en bit ut ifrån Kalmar av den enkla anledningen att det var typ en tredjedel av priset av vad något mer centralare skulle kosta. 

På fredagen checkade jag in cykeln och min packning i deras växlingsområde direkt vid öppning och sen fick vi stå en låååång kö för att hämta ut Millas registrering för Ironkids, ett barnlopp som gick på fredagen. Hennes lopp bestod av 500 meter löpning med vuxen. Stolt pappa var jag till Milla som sprang hela vägen på den fenomenala tiden av ca 5 min 30 sek enligt min pulsklocka och Milla tyckte det var oerhört kul.

Jag och Milla efter ironkids

Vi åt sedan gemensam kvällsmat i stugan innan jag la mig vid 20.30 för att sedan vakna 4h senare mitt i natten utan förmåga att somna om. Att vara utvilad till ett ironman var tydligen bara att glömma. Vid 05.00 körde Adam in mig till Kalmar, där jag kollade att däcken fortfarande hade bra lufttryck, la ut mina vatten och energiflaskor på cykeln (nedfrysta flaskor så det är så vätskan är så kall som möjligt) och pillade med lite småsaker. Bytte sen om till våtdräkt och gick mot starten.

Sista måltiden med mitt crew i stugan

Simningen – 3,8 km

Jag hade beräknat att min simtur skulle ta ca 1h 50min och ställde mig då i gruppen av människor som hade en snarlik planerad simtid. Det är alltså en självseedning så att dom snabbaste går i först för att sedan successivt slussa in folk. Detta blir bäst för alla i vattnet. Simningen gick dock skit. Inte tidsmässigt, men det kändes som att jag fick slösa så oerhört mycket mer energi på att hålla det tempot kontra vad jag brukar få göra. Och det var absolut inte för att det var något dåligt väder, strömmar eller liknande. Något kändes bara väldigt off och det gjorde mig arg och trött. Axlarna var sjukt spända och trötta efter halva sträckan. Folk simmade in i mig då ingen kunde simma rakt eller hålla stabila tempon (jag själv är givetvis helt perfekt). Fick också en kallsup av havsvatten, vilket fick mig att kväljas ett tag. Efter vad som kändes som en evighet såg jag iallafall uppstigningsrampen och jag nådde den på 1h 49 min. 

Uppe ur vattnet till växling 1

Växling 1

Vid första steget upp från vattnet krampade min högra vad, vilket gjorde att lite panik började sätta in. Om jag inte fick ordning på vaden skulle jag troligtvis inte kunna springa på slutet av denna dagen som knappt hade börjat. Jag fick syn på mitt crew som hejade och jag ville inte prata med någon. Jag drog av min våtdräkt, satte på strumpor/cykelskor, sket i att smörja in mig med solskydd (därför jag såg ut som en kräfta dagen efter ) och på med buff, hjälm och racebelt. Tog min cykel och stack från växlingen.

Cyklingen – 180 km

Inledde i ett långsamt tempo mot ölandsbron för att väcka benen och började även tanka kolhydrater direkt. hade sedan tidigare gjort upp en tidsplan på hur mycket kolhydrater/salt/koffein jag successivt skulle få i mig och jag höll den utan problem under hela cyklingen. 

Man kom till Ölandsbron nästan direkt och då hade jag även medvind. Var inga problem att cykla upp på toppen av den och att sedan ha kombinationen av medvind, nedförsbacke och ligga ned på aerobarsen på resten av Sveriges längsta bro (på svenskt territorium) var en riktigt speciell upplevelse. Med det sagt var jag fortfarande lite arg och irriterad över simningen, även om benen successivt började bli bättre. Sen i höjd med Färjestaden på Öland hörde jag ett “HEJJA DANNE!”. Då fick jag syn på min kompis Paulina och hennes lilla dotter. Jag hade lunchat med henne dagen innan så jag visste att hon skulle vara ungefär där, men att få syn på en vän när man verkligen behövde en moralisk boost var helt fantastiskt. Jag blev väldigt glad, vinkade tillbaka och några hundra meter senare började jag gråta. Det var känslomässigt okej! No shame!

2 Fast 2 Furious

Det var väldigt kul att se Öland från cykel, jag har inte varit på Öland tidigare så det var en upplevelse det också. Eftersom jag var bland dom sista upp från vattnet gav det också en boost att börja köra om folk ca 50 km in i cyklingen. Totalt cyklade jag om ca 80 personer enligt statistiken från Ironman Tracker, vilket såklart var kul. Att cykla på Öland var väldigt platt och raka vägar, vilket såklart är en stor fördel. Nackdelen med det dock är att det öppnar för vindar. Det är gött i medvind, men i sidvind eller motvind är det som att cykla mot en vägg. Men ärligt talat kan man verkligen inte gnälla på vädret, det går inte att få det mycket bättre än vi fick det denna dagen. Efter att ha cyklat ca 110 km och då avverkat nästan en tredjedel av Öland var det dags att få uppleva Ölandsbron igen, fast i motvind. Något kämpigt, men desto mer kändes det som en bedrift att vara klar med Öland och fortfarande ha mycket energi kvar. Efter bron blev banan lite mer “kringelikrok” och flera delar som var smalare där man inte fick köra om. Det gjorde mig inte ett dugg att man inte kunde bränna på som tidigare, fick se till att spara lite extra energi istället. Vid cirka 160 cyklade kilometer började utsidan på framfoten vid lilltån på båda fötterna skava direkt. Jag har haft det problemet med dom skorna tidigare när jag cyklat mer än 150 km, men eftersom jag bara cyklat över 150 km vid 3 tillfällen, hade jag nästan glömt att det kunde hända. Det gjorde tillslut så pass ont att jag fick växla ner då det gjorde mer ont vid kraftiga bentag av oklar anledning. Hoppades att det inte skulle vara några problem när jag bytte om till löparskorna  efteråt då dom är betydligt mjukare och skönare så fick bita ihop sista 20 kilometrarna med motivationen att få av mig skorna så snabbt som möjligt. Total tid för mig på cyklingen var 7 h 4 min.

På bra humör på Öland!

Växling 2:
Tog av mig cykelskorna så fort jag parkerat cykeln och snackade lite med Anders/Adam medan jag parkerade cykeln genom stängslet att det faktiskt kändes väldigt bra nu, förutom skoskavet. När jag sedan gick förbi sjuktältet frågade jag i förbifarten om dom hade compeed, vilket dom fixade direkt till mina fötter. Mycket bra service! Vid påsarna sen där jag skulle byta mina skor, lägga av hjälmen osv så snackade jag med Anna genom staketet. Hon gav mig massa överdriven beröm. Good stuff! Jag hade verkligen ingen anledning att stressa så tog det lugnt i växlingen för att inte missa något. Tog sen ett djupt andetag och påbörjade den sista lilla saken. Ett marathon.

Löpningen – 42,2 km
Löpningen skulle bestå av 3 varv på en 14 km bana. Varje varv fick man en hårsnodd runt armen i olika färg för att arrangören, åskådarna och man själv skulle veta vilket varv man var inne på.

Direkt när jag kom ut på löpningen kunde jag hälsa på mitt crew som stod längs banan och sen var det bara att traggla på. Jag fick bromsa mig själv direkt i löpningen då jag såg att det gick alldeles för snabbt. Planen var att ligga i ett ca 07:10 tempo inkl dassbesök/vätskestopp. Banan gick först ett varv i centrum längs olika gator, byggnader och hamnen. Det var massa folk i centrum och jag high fivade så många barn jag orkade (även om det troligtvis gav mig mer bakterier än en simmare i Seine). Man sprang även förbi målområdet på varven, vilket gav en försmak på vad komma skall. Sedan banade det norrut mot några villakvarter. Jag hade sett villakvarteren lite kort på youtube innan och även hört dom prata om det i en podd. Specifikt ett kvarter vid namn Neptunusvägen skulle vara som en jäkla fest. Men verkligheten var mycket sjukare än på fillm/podd kunde beskriva. Varenda hus hade en enorm fest i sin trädgård med ljudsystem som mer skulle passa på en nattklubb och när det blev mörkt hade flera helt galna ljusanläggningar. Jag hade aldrig sett maken till något liknande tidigare. Det stod även flera personer ute med trädgårdsslangar och fråga om man ville bli avduschad. Sign me up! Jag bad dom två första varven om att bli sprayad maximalt (till deras stora förtjusning) och enda anledningen till att jag inte gjorde det sista varvet var att min nummerlapp hade blivit så blöt att den redan hade släppt i fästet på ena kanten (jag gjorde en bonnalösning som höll väldigt bra).

Första 10 kilometrarna flöt på väldigt bra för mig och jag anade stordåd tidsmässigt. Jag kändes inte ett dugg trött och livet var härligt. Sen strax efter 15 km började livet suga avsevärt. Energin försvann helt och med det försvann också humöret. Jag var så jäkla trött på energigels så att jag helt enkelt vägrade äta fler gels. Jag ville ha frukt istället. Jag varvade alltså mina egna medtagna salttabletter med vatten och fruktbitar. Detta var inte i närheten av mängden energi jag behövde få i mig. Eftersom jag skulle ha frukt och massa vatten stannade jag också vid varje vätskestation och med det sjönk tempot rejält. Så mellan kilometer 15-35 var jag en sur jävel som inte ville ha något med långdistanstriathlon att göra. Min inställning var att “Jag vet att jag klarar detta, men detta är sjukt jävla tråkigt och det kommer ta flera timmar till.”. Jag orkade inte prata med mitt crew när dom hejade och jag sa till dom rakt upp och ner att “Det är jobbigt nu” och sen inget mer.

När sista varvet kom så var jag brutalt sugen på mer vattenmelon som redan hade varit en bristvara på vätskestationerna. Det verkade som att vattenmelon var den mest åtråvärda produkten av triathleter denna dagen helt enkelt. När jag kom till en vätskedepå hade dom egentligen bara slaskbitar kvar av vad som mer var avslagna bitar av vattenmelon kvar i en plastbytta dom inte hade plockat undan. Jag sket fullkomligt i vilket. Med mina händer (som jag alltså hade high fiveat varenda unge i Kalmar med) skopade jag upp alla småbitar och vattenmelonsaft med och tryckte in i flabben. Killen vid vätskedepån såg både fascinerad och äcklad ut samtidigt, innan han vinklade plastbyttan så jag kunde ta det absolut sista. Riktig MVP-funktionär! Men trots vattenmelon var det fortsatt tungt och jävligt. Men jag fick i mig en gel med 30g kolhydrater någon kilometer senare och med ca 7 kilometer kvar hade gelen dels gett effekt, men jag tog mig också ett allvarligt snack med mig själv. Det involverade att jag skulle sluta gnälla och sura. Dom sista 7 kilometrarna får jag faktiskt se till att dom kilometrarna äger. Att alla som faktiskt står utanför sina hus och lägger uppmärksamhet på mig får uppmärksamhet och tack tillbaka, samt att jag faktiskt tar in denna upplevelsen, för det är inte säkert att jag någonsin kommer uppleva det igen.

Jag tyckte att dialogen med mig själv gick bra och jag förstod vad jag menade. Jag är ju rätt vis. Som på en vändning av ett mynt började jag sjunga med i låtar som pumpades i högtalarna, tackade oerhört för folks stöd när dom stod och skrek ens namn (dom läser på nummerlappen, jag är ingen kändis tyvärr) och spexade runt. Då var det också rätt sent så vissa åskådare hade fått i sig en del alkohol vilket gjorde att vissa blev galet taggade när en trött löpare gick igång. Energin man ger får man ju ofta tillbaka. Bra att komma ihåg.

Jag maxade verkligen ut dom sista 7 kilometrarna i termen av att ha kul (tempot var allt annat än imponerande) och jag var väldigt glad att jag gjorde det för avslutet blev fantastiskt. När jag kom in i centrum och sista kilometern skulle avverkas var det verkligen folk överallt och alla skrek på en. SIsta 200 metrarna innan upploppet var så packat med folk att jag inte förstod hur alla fick plats. Helt orimligt att så mycket folk fick plats på en så pass smal gata. Alla som stod närmast staketet sträckte ut armarna för high fives och vid detta laget hade jag nog Kalmars mest bakterieinfekterade händer redan som det var, så vem var jag att tacka nej till fler. När jag kom till upploppet ringde jag stenhårt i “first timer” klockan och började sedan hoppa av glädje och energi som man fick av alla människor. Min puls här enligt pulsklockan gick också upp som en raket. Grymt kul att få springa upp till målportalen och få höra orden “Daniel you ARE an ironman” med måltiden på 14 h 33 min och 26 sek (löpet tog 5 h 24 min).

Jag var rätt säker på att jag skulle gråta vid målgång, men jag gjorde faktiskt inte det. Jag var snarare sugen på mat och ville snacka med Adam och Anna som jag visste var där. Jag hittade dom bakom målområdet, fick lite kramar och massa grattis. Riktigt kul att min dotter Milla fortfarande var vaken så att jag fick träffa henne också. 

Efteråt fick jag en personlig funktionär. Jag antar att dom fångar upp varje person som går i mål och följer med dom ett tag för att avgöra om dom mår bra, vilket kanske inte visar sig direkt. Denna tjejen följde först med mig för att hämta ut min påse med ombyteskläder, innan hon visade mig var duschar, toaletter, massage (som man fick 10 min gratis efteråt om man ville) och var maten fanns. Hon hjälpte mig dels att hämta mat, dricka och bära mina saker. Sån sjuk service. Jag tackade av henne och åt lite pizza och kexchoklad innan jag tog mig till massagetältet och fick helt fantastisk lår och vadmassage av en tjej där. I massagetältet fick jag också syn på snyggt uppskuren vattenmelon  som alltså inte var bottenslibb i en plastbytta. Safe to say att jag åt av dom som en idiot.

Sen duschade jag, bytte om, letade upp Adam utanför tältet igen innan vi gick för att hämta ut min cykel och packningen från växlingsområdet och sen promenerade till bilen för att köra hem till stugan vi hyrt och sen var denna dagen slut.

När jag skriver detta är det måndag. Träningsvärken efteråt var faktiskt inte fruktansvärd, inte supermycket mer än på långpassen jag gjort i träningen. Däremot har jag varit oerhört trött på grund av sömnbrist. Jag sov 4 h natten till Ironman och 4h natten efteråt. Jag ligger alltså rätt mycket back. Anna fick köra hela 5h sträckan hem från Kalmar (najs för Anna som är 10 dagar från beräknad förlossning) för att jag hade varit en tämligen stor trafikfara med tanke på hur lite jag sovit. Jag somnade också sittandes helt raklång sittandes i bilen vid ett tillfälle, så det var nog ganska bra att jag inte körde. Jag har också ätit exakt allt jag har kommit över sen i lördags natt, men det tycker jag inte att jag behöver försvara det direkt.

Så frågan som kommer mest just nu är. ”Vill du göra det igen?”

Det är ingen omöjlighet, men om jag ska göra det igen hade jag velat vara säker på att ha en chans att klara en betydligt bättre tid, typ sub 12 h. Det finns ingen större glädje för mig att plåga mig igenom på samma tid igen på denna långa distansen, Men jag gör gärna fler halvdistansare (har ju redan gjort tre), där jag tycker att man fortfarande får ett äventyr men utan att behöva vara surgubbe i 3 h på slutet. Däremot måste jag säga att även om anmälningsavgiften för Ironman är väldigt hög med ett pris på ca 7000kr så tycker jag att man får väldigt mycket för dom pengarna. Man får en ryggsäck, finisher tisha, mycket service längs banan, en fin och unik bana att cykla/springa på, en fantastisk målgång, en fet medalj och mat/dryck/massage/dusch efteråt,  Jag tycker alltså hur sjukt det än låter att det är väldigt prisvärt.

Ryggan, medaljen och finisher-tröjan

Jag skulle vilja tacka alla som har följt mig under loppet och grattat mig efteråt. Var faktiskt chockerande många i mina ögon, sånt värmer mitt hjärta.

Speciellt tack till: 
Adam, mamma, Birgitta och Anders som kom till Kalmar och stöttade under loppet samt passade fru och barn.

Paulina som stod och hejade på Öland och fick mig att börja gråta (var lite känslig just då).

Malin och Micke som har simmat med mig nästan varje vecka samt följde med till Vansbro Triathlon. 

Cassandra som har lärt mig (och hela min familj) att simma fortare. 

Ulrika som har gett mig massa triathlonprylar.

Alexander som simmat med mig flertalet utomhuspass.

Cykelverket Kristinehamn samt Solsta Cykel Karlstad som hjälpt mig med min cykel flera gånger.

Min dotter Milla som varit min mest frekventa träningskompis när hon snällt sitter i löparvagnen med sitt enorma gosedjursfår.

Och slutligen, men absolut störst tack till min fru Anna. Hade inte gått utan henne.

Det sista jag vill nämna är egentligen fyra korta tips om ni vill göra Ironman någon gång i framtiden.

1. Ha flera års framförhållning. Ge det 2-3 år av målinriktad planerad träning. Det är så jäkla dumt att chansa på att det går (vilket många faktiskt verkar göra) istället för att träna ordentligt. Ni får ut mycket mer av den totala upplevelsen då också, både under och inför eventet. 

2. Ha en person eller flera personer med dig till eventet. Det blir lättare under loppet om du har folk du ser med jämna mellanrum som du känner, men också att folk kan hjälpa dig att vara chaufför, släpa packning osv.

3. Kosten under loppet är den fjärde grenen, vilket alla erfarna konstant påpekar. Lär dig tidigt vad du kan äta och hur mycket du behöver av vätska/kolhydrater/salt per timmes aktivitet. Magen behöver vänja sig vid detta så träna aktivt på det.

4. Pengar. Du måste ha pengar. Skapa en budget inför detta och spara ihop ordentligt så att du inte blir chockad när kostnaderna kommer. Du kan läsa om min budget i mitt inlägg här.

Allt gott!

Daniel Dalerhult