Ernie Frantz – Godfather of powerlifting död
Ernie Frantz, en banbrytare.
* 21 Maj 1934
† 13 januari 2021
Ernie Frantz får man säga var en banbrytare inom styrkelyft. Var han inte förts med en ide så var han snabb på att anamma de nya idéerna och hänga med. I tonåren ryckte han in i militären och hamnade i Korea kriget. Där fick han se och uppleva en annan sida av livet. Han kände efter det att han borde stannat i plugget och ville då efter kriget hjälpa andra unga att hamna på rätt bana i livet. Han började med styrketräning under 50 talet och var redan ganska stark tack vare sin akrobatiska barkund. Även en hygglig fysik bör tilläggas.
1964 öp
pnade han sitt eget gym i Aurora (Chicago, Illinois). Det blev inte bara en plats för honom att bygga upp sin egen fysik, utan även en plats där han hjälpte ungdomar. Han tävlade i kroppsbyggning och styrkelyftstävlingar. I den mån styrkelyftstävlingar arrangerades då. Det såg inte ut som idag alla gånger. Grenarna var inte heller nödvändigtvis tre, och inte heller helt säker böj, bänk och mark. Inom kroppsbyggning var han framgångsrik och ska ha kommit tvåa på ett Mr USA 1967. Han var med och tävlade i tävlingar där då både tävlade i styrkelyft och bodybuilding var samma dag.
Han styrkelyft karriär skruvades upp 1974 när han var med på Amerikanska mästerskapen där han kom tvåa och kvalificerade sig för VM senare samma år. Han gjorde 750,9 kg / 1655 pounds som bara var 2,2 kg / 5 pounds mindre än vad vinnare och den då trefaldige Amerikanska mästaren Robert McKee gjorde. Vid VM var inte McKnee med, men det gjorde nog det samma för att Ernie slog hans världsrekord och vann på 765 kg i klass -82,5 kg. Detta var en tid då inga dräkter fanns och du kunde få lyfta efter dig själv om ingen annan skulle ha en vikt mellan det du lyft och din nästa vikt. Vid den här tidpunkten var redan Ernie 40 år gammal, alltså en veteran. Dock så hade det inget med hans lyft att göra för the best was yet to come.
I slutet på 70 och början av 80-talet tog han ett steg tillbaka från kroppsbyggningen och satsade på lyftningen. Detta då parallellt med att vara polischef och ta hand om stökiga ungdomar. Hans utveckling var väl så där fram till 1980 när han tog steget upp i klass -90 kg. Han gick från att göra 750-770 kg till att gå över 800 kg, inget nytt materia och eventuella preparat var samma regler för som innan. Den 18 Augusti 1979 gjorde han 767,5 kg i -82,5 kg och den 29 februari 1980, 6 månader senare gjord han 815 kg. Det lyft som tog störst kliv var knäböjen. Ett lyft som skulle fortsätta ta fart i takt med att han vågade lägga på sig vikt. I slutet på 70-talet kom även utrustningen in i sporten, men den gav inte mycket. Som bäst 10-15 kg i knäböj.
Maj 1980 gjorde han 885 kg och vid amerikanska mästerskapen 1980 kom han tre på 862,5 kg efter att ha missat alla sina sist lyft. Framför sig hade han världsmästaren Vince Anello och Jerry Jones. Han slog dock en annan styrkelyft kroppsbyggare den tävlingen, Roger Estep. En annan man i klass-90 kg som bommade ut sig den tävlingen var Fred Hatfield. Kring Amerikanska mästerskapen 1980 fanns det mycket politiskt tjabbel. Många var trötta på hur vissa saker styrdes och tyckte det behövs ändras. Flera stora namn inom sporten samlades i ett konferens rum på hotellet och diskuterade detta. Blanda dessa då Ernie Frantz, Larry Pacifico, Fred Hatfield, Mike Bridges, Dave Waddington och Steve Wilsson mm. Alla var eller skulle komma att bli världsrekordhållare eller världsmästare. Vissa av dem vad direktkvalificerade för VM men hoppade ändå på kuppen för att visa var de stod och vad de tyckte.
Efter lite om och men blev de lyftare som höll VM status men inte var kvalificerade lovade att få köra VM. Bland dessa då redan kvalade som tog strid för saken och då riskerade att inte få köra VM. När väl VM kom i Arlington, Texas fick de veta att de inte alls fick vara med. De skulle få lyfta som gästlyftare, men inte vara med i tävlingen. VM 1980 är ett speciellt år om man tittar tillbaka. I flera klasser var det gästlyftarna som lyfte mest eller kanske en 2,5a bakom ettan. I kass -90 kg där Ernie tävlade så gjorde han 855 kg som hade givit en tredje plats bakom Conny Nilssons 865 kg. Men det var ett speciellt mästerskap där Amerikanerna var tvungen att vinna alla klasser med sina lyftare från sitt ordinarie mästerskap. Detta för at visa de som stått upp mot förbundet vem som bestämmer. Någon som fick känna på bismaken efter det var Kenneth Mattsson.
Kenneth Mattsson vann sitt första VM 1982, men skulle varit 1980. Han var i sitt livs form och gjorde två böjar på 345 kg som han fick underkänt på. I siste såg han redan hur en domare var beredd med röda knappen innan han ens påbörjat lyftet. Då kasta han bara bak stången på passarna i botten och gick fram för att sopa till domarna, men blev hejdad av coachen. Kenneth hade inte då och än inte idag efter över 40 års tävlande bommat ut sig i en tävling. De visst att Kenneth kunde vinna och slå Vince Anello på hemma VM i USA. Något de inte hade råd med under dessa förhållanden. Kenneth GICK IN på 345 kg och han var en bänkpressare. Conny var den som böjde mest med 350 kg, men han tappade massor i bänken. Det var inte svårt att räkan ut att Kenneth kunde bli farligt, går in på 345 kg, gjort en dubbel på 235 kg i bänk på träning inför VM och självklar att leverera över 300 kg i marklyft.
1980 var ett år där fröet såddes för att skapa revolution i styrkelyft. Det började viskas om ett nytt alternativt förbund där korruption och politik inte skulle styra. Något som blev verklighet i stort 1986 när Ernie Frantz höll det första Amerikanska mästerskapet samt VM inom American Powerlifting Federation (APF). Ur dom kom sen World Powerlifting Congress (WPC). Men innan det så fortsatte Ernie sitt tävlande och kom tvåa på Amerikanska mästerskapen 1981 med 867,5 kg bakom Thomas Walter. En andra plats gav honom ingen plats på VM, men han vann veteran VM samma år för män både över 40 och 45 år. Det hör till också att han slog veteran världsrekord i alla tre lyft på löpande band under den här tiden.
Det var ungifär 1982 som vikterna började komma för honom, i alla grenar. Kanske inte marklyftet då, där höll han kvar sin tidigare nivå mer eller mindre. Han drog 352,5 kg i -90 kg klassen 1980 när han gjorde 885 kg. Vid amerikanska mästerskapen det året var han nära på 927,5 kg men missade alla sina marklyft. Han gjorde en knäböj på 357,5 kg och bänkpress på 222,5 kg. I mitten på 80-talet pendlade han mellan klass -90 och -100 kg, men var mest i klass -100 kg. Vid Amerikanska mästerskapen 1983 inför VM i Göteborg förlorade han med 2,5 kg mot ettan. Han var på 400 kg i knäböj, detta i klass -90 kg… Världsrekordet var 375 kg av Fred Hatfiled från VM 1980 och stod sig i 24 år. Ernie gick alltså på 25 kg över världsrekord som 49 åring. Det hade räckt med 2,5 kg till i totalen för VM kval och att slå Thomas Walter som var 0,1 kg tyngre.
Vid Hawaii Record Breakers 1985 var han med och gjorde sin tyngsta total någonsin. En tävling där kanske några av historiens häftigaste prestationen ägde rum. Ed Coan gjorde 1000 kg i -90 kg, då med bara utrustning i böj som var vad det var på den tiden. Ted Arcidi blir första att bänkpressa 700 pounds / 318 kg, då med första modellen bänkpress tröjan. Doug Furnes gör 1032,5 kg i -125an. George Hechter gör 1075 kg i +125an, gick sen ner från 160 kg till -110an och gjorde 1020 kg två år senare. För Ernie började det bra i knäböjen där han fick 340 kg, 365 kg och slutligen 375 kg! Han vägde 97,7 kg och skulle fylla 51 år. Det fanns bara två som knäböjt mer än honom någonsin i klass -100 kg, Fred Hatfiled och Joe Ladnier. Ernies bänk då, den hade tyvärr här börjat dala för att inte bli vad den en gång varit. Han gjorde 197,5 kg och i marklyft 335 kg med ett par försök på 355 kg. Med en total på 907,5 kg hade han nu nått sin peak. Han blev inte direkt avsevärt sämre, utan han höll god nivå länge.
Ernie knäböjer 375 kg på Hawaii
Det var då 1986 som det tog fart med andra förbund och även annat där till. Under 90-talet kom monoliften och multi-ply dräkterna. Dräkter med flera lager tyg som gav extra stöd. Han tog även fram egen utrustning vad gällde dräkter och lindor. Det gällde knäböj, bänkpress och marklyft. Ifall det var något som tog ett steg framåt för att lyftarna skulle få det bättre och kunna lyfta mer var han direkt med på bollen. Under allt detta så fortsatte han tävla. Hans sista satsning på styrkelyft i senior sammanhang var 1995 vid amerikanska APF mästerskapen. Ett väl etablerat mästerskap. På 90-talet var det likvärdigt om inte ibland mer prestige i än det Amerikanska IPF anslutna förbundet. Tyvärr bommande han ut sig på 367,5 kg i knäböj i klass -100 kg. I samma klass mötte han Westside Barbells Chuck Vogelpohl som vann klassen. Några månader senare vann han veteran VM för män över 60 år i WPC med en total på 817,5 kg och då lyckades knäböja 370 kg. Vid 76 års ålder knäböjde han 234 kg på en kroppsvikt av 78 kg, tre gånger sin kroppsvikt.
Över 40 års tävlande och engagemang i sporten gjorde ett avtryck på flera generationer. Han var involverad i den mån fram till sin död även om det bara var att titta på tävlingar från att tidigare arrangerat och tävlat på dem.
Tack för att du tog dig tid att läsa!
Josef Eriksson
Ett svar till “Ernie Frantz – Godfather of powerlifting död”
[…] användas inom IPF utan bara inom de då alternativa förbunden som APF/WPC som bildades av Ernie Frantz. Det första sammanhanget jag kan hitta där en monolift förekommer är vid World Natural […]