För den som inte är helt bekant med mig, jag heter Josef Eriksson, född 1992 i Örebro och har sedan 2007 bott i Hallsberg 3 mil söder om Örebro. Jag har känt till kraftsport hela mitt liv och testade på bänkpress första gången när jag var tre år. När jag var 12 år gammal testade på styrketräning mer och sedan 14 års ålder har jag aktivt satsat på att bli så bra jag kan i bänkpress.

Sedan jag var nio år har jag haft en höftproblematik som kommer vara med hela livet. Därav har jag haft väldigt svårt att bli bra i knäböj och kunna tävla i styrkelyft. Att höften var dålig satte spår som innefattade bland annat att jag inte kunde leka och röra mig så mycket som barn. Det, kombinerat med stillasittanden intressen och ett gediget sötsug, resulterade i att jag vid 14 års ålder vägde nästan 100kg på 163cm.

2008 efter att ha missat 100 kg bänkpress

När jag skulle börja tävla insåg jag att jag måste bli starkare och lättare för att vara något att ha. Jag började löpträna och gick ner 10kg ganska omgående och gjorde min första tävling januari 2009 i klass -90kg. Mitt sista lyft var 102,5kg och det mesta jag hade gjort med stopp. Efter det lyftet sprang jag ner i gymmet där uppvärmningen var (gamla ÖKK). Jag testade 110kg utan stopp på en gymbänk. Bom. Jag sprang till en, på den tiden, tävlingsbänk och lastade 110kg. Lyftet kom upp, men jag fick kämpa! Samma bänk gjorde jag 175kg utan stopp på några år senare, även det ett kämparlyft. Kul fakta om den bänken idag är att den inte används till annat än avlastning för att den är för dålig. Då var det den bästa bänken, den svarta bänken av typ ER-modell.

Hur som helst, jag har tävlat i över 10 år och gått i en del viktklasser. Jag var nere i -75kg/-74kg och vände igen. Senaste åren har jag tävlat i -93kg och -105kg. VM 2018 i Finland var ett VM jag sett fram emot och laddat för. Jag hade aldrig varit mer redo att vinna en tävling. Dock blev det allt annat än vinst. Jag gjorde 225kg och guldet gick på 242,5kg. En kombination av att min toppform var på väg ur kroppen och halt golv gjorde mig chanslös. Även om det hade stämt hade jag ändå inte kunnat vinna. På träning inför hade jag gjort 230 TUNGT med kompisstopp. Jag tror att jag 2-4 dagar innan VM hade kunnat göra 235kg, men det får vi aldrig veta.

Andra singeln på 230 kg fem dagar innan VM 2019

Efter VM var jag sur och vilsen. Exakt tre år tidigare vid VM med tröja i Sundsvall fick jag veta att det första klassiska bänk-VM skulle gå i Finland 2018 och att första klassiska bänk-EM skulle gå året innan. Nu kom det ju att ändras så VM gick redan 2016 i Sydafrika, men där och då var det 2018 som gällde. Så jag spände bågen för det. Först vinna EM sedan VM. Jag vann EM och satte nytt europarekord samt slog tidigare europarekordhållaren som även vann VM 2016, Sami Pullinen. Jag hade momentum från EM, men sedan gick VM som det gick… tre år åt skogen i mitt huvud.

Jag började träna för nästa VM, hårt! Sex pass i veckan med fem olika modeller. Träna fem dagar, vila en sedan om igen. Vissa är tagna från andra, andra själv påfunna.

• Viktvågsträning
• Speedträning
• Max effort träning
• Högrepsträning
• Maxrepsträning

Förhållandena var inte alls optimala, en felaktig teknik, brist på tid, dålig kost samt flera andra variabler ledde till en rejäl smäll. Den smällen tog över ett halvår att hämta sig från. Efter otaligt antal vändor till massöser, sjukgymnaster, naprapater, läkare och liknande fick jag efter 6 månader svar på en magnetkameraröntgen. Supraspinatusfästet var inflammerat. Inget var trasigt, allt såg bra ut, men en inflammation som triggades av minsta lilla aktivitet. Det uteslöt all rehab, ju mindre jag gjorde desto bättre blev jag. Vardagen kräver dock någon form av aktivitet så jag blev inte helt bra. Efter magnetbilden kunde en kortisonspruta sättas på den utsatta punkten. Läkaren sa att jag efter 20 dagar skulle kunna börja träna och att kortisonet skulle då ha hunnit få full effekt. Mycket riktigt kunde jag 20 dagar senare påbörja min träning, dock på 50kg.

Jag är allergisk mot acetylsalicylsyra, så pass att det kan resultera i död. Ett par akuta besök har gjorts innan jag visste att det var en Akilleshäl för mig. En läkare sa att om jag bara hade tåligt det, som de flesta andra, hade eventuellt en Ipren- eller Voltarenkur löst mitt problem. ”Skadan” var inte så omfattande, bara väldigt komplex.

Träningen började på väldigt lätta vikter den 28 december 2018. Den 4 januari gick jag upp och maxade för att se var styrkan låg och vad axeln klarade. Ett maxlyft på 185kg avverkades, det kanske fanns 5kg till men axeln kändes lite för mycket för att testa. Därefter utfördes träningen på 80-100kg i några veckor, sedan stegrade den sporadiskt. Träningsbelastning i relation till vikten jag klarade var 40-70%. Sedan förekom ett dussin klossbänkar eller utlåsningsbänkar på mer vikt än så. Ibland kunde banmotståndet eller kedjorna på speedpassen dra iväg, men stångvikten var alltid betydligt lägre än 80%. Som tyngst i en renodlad bänkpress var jag uppe på 190kg (80% av 235kg) under perioden december till mars.

Stångens vikt med band och kedjor i toppen 222 kg

Första april gick jag upp och gjorde några singlar på 215kg som var tunga. Därpå blev jag sjuk i tio dagar. När jag kom tillbaka till gymmet maxade jag med stopp. Jag kände mig risig men pigg och alert i musklerna, de hade ju ändå fått vila. Jag gjorde 220kg med stopp tungt och missade 227,5kg. Tre pass senare drog jag på mig en muskelbristning i vänstra bröstet. Det var inte mindre än en bristning, men inte heller mer.

Det avsattes några dagar vila helt och hållet till det sedan påbörjades träning i den mån som gick. Från och med först april till VM var förutsättningarna bland de sämsta någonsin för min del. Då pratar jag inte om muskelbristningen eller att jag blev sjuk och tappade massa i vikt. Det var hektiska tider i mitt arbete. Övertid och andra stressmoment uppstod. Även mycket tid skulle avsättas i föreningen, distriktet och förbundet. I det privata rådde också ett oredligt kaos. Vissa dagar kunde vara att jobba, träna, jobba, sova. Andra dagar kunde vara att jag fick lämna gymmet för en familjesituation. Dålig sömn, dålig mat, mycket stress var ett faktum varje dag de sista sju veckorna. Av de sju veckorna så låg jag sjuk tio dagar och släpades även av en dålig bröstmuskel.

Strax innan VM, två och en halv vecka innan, tävlade jag på serie 2 i Eskilstuna. Kvällen innan låg jag under min bil och skruvade då den hade kollapsat. Att ligga på rygg och jobba med armarna i lyften är inte kanske det bästa sättet att ladda upp för en tävling. Tyvärr var det de jag var tvungen till. Jag kom i säng efter klockan tolv på natten och klockan ringde innan sex. Resultatet blev dock det jag hoppats på, en semitung 227,5kg bänk gick upp. PB med 2,5kg och en bra indikator inför VM.

227,5 kg / 501 lbs i Eskilstuna 4/5

Den 227,5kg bänken gav mig en bra känsla den sista tiden. Samma dag som avfärden till Japan gjorde jag en singel på 220kg som följdes upp av två stycken singlar på 230kg. Jag var ännu sliten när det gjordes så en förhoppning om 235-240kg på tävlingen fanns. Resen gick bra, även om 9 timmar i ett flyg aldrig är jättespännande. Vi landade på torsdagen och jag tävlade kommande tisdag vilket gav tillräckligt många dagar för att komma i fas. Jag körde på tyngre och hårdare med träningen tätt in på tävlingen jämfört med Finland året innan. Jag gick in på 220kg båda tävlingarna. Två dagar innan tävlingen 2018 gjorde jag två singlar på 170kg. Nu gjorde jag tre singlar på 210kg samt 8 reps på 192,5kg två dagar innan. Istället för att göra mitt sista uppvärmningslyft sju dagar innan VM gjorde jag det två dagar innan. Mitt tyngsta lyft i träning inför gjordes fem dagar innan istället för nio dagar.

På VM i Japan gjorde jag i mitt först lyft på 220kg, andra på 232,5kg som då var för brons. I sista fanns alternativet 240kg för en fjärdeplats. Jag kände att 240kg inte fanns där, speciellt inte för en fjärde plats. Om en medalj hade hägrat hade jag kanske kunnat skruva upp maskineriet. Istället gick jag 235kg för att garantera tre lyft. Med det höjde jag mitt PB med 7,5kg och det svenska rekordet med 10kg. Även fast världsrekordet höjdes med 5kg var jag närmare det nu än förra VM. Europarekordet låg på 238kg innan men höjdes under VM till 240kg av ryssen som kom fyra. Båda de rekorden är mig närmare nu än ifjol trots att min placering var den samma, femma vill säga.

Jag vägde in på 101,18kg vilket gav mig en Wilkspoäng på 142,36. Det är näst mest i Sverige efter Eddie Berglund. Eddie som då har högst Wilkspoäng i hela världen. Jag kan leva med det. IPF-poäng har jag ingen aning om hur många det blev och bryr mig inte heller.

Här stod jag efter att VM var klart. Med 11,5 veckor kvar till EM stod jag som näst bäst europé, med en ryss framför mig. Förutsatt att rekorden inte höjs innan eller under EM av någon annan är jag 5,5kg från europarekord och 13 kg från världsrekord. Exakt vilka tankar jag har till nästa VM låter jag vara osagt. De är för absurda och orimliga. Andra tycks alltid ha väldigt mycket problem med mina mål och idéer. Intressant nog så blir folks problem större, ju sämre lyftare personen i fråga är.

Det här handlar om var jag stod när VM var över. Vad som hände mellan det och att jag kom hem kommer i en egen text. Sedan en till text om hur det är tänkt och går inför EM.

Josef Eriksson