I lördags (alltså 29 Juni) var det äntligen dags att göra medeldistansen på Vansbro Triathlon igen! Medeldistansen som alltså är halva Ironmandistansen består av 1,9 km simning, 90 km cykel, 21,1 km löpning. Planen var att förbättra min tid från föregående år som var 7 h 19 min 36 sekunder med ca 1h. Målet var att genomföra simningen på ca 53 minuter, T1 (Växling 1) på ca 4 minuter, Cyklingen på 3h 10min (28,5 km/h i snitt), T2 på ca 3 minuter och löpningen på 2h 10 min (6:10 min/km)

Detta var också första gången min fru och barn inte skulle vara med på ett sånt här längre lopp. Det var inte direkt läge att köra 2h enkel väg, sen tvinga fru som är gravid att passa barn i 6,5h i Vansbro och sen tvinga henne att köra mig hem. Så jag fick ragga folk på annat håll och mina kollegor Micke och Malin som också simmat med mig nästan varje vecka i över 1 år ställde upp direkt när jag fråga. Jag fick även in Malin på utmaningen att anmäla sig till sprintdistansen som består av 400 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning om hon ändå redan var på plats i Vansbro. Sagt och gjort så var hon plötsligt anmäld. Kan vara så att jag anmälde henne tillslut då hon velade lite väl mycket.

The Crew

Veckan innan hade jag dragit ner på träningen rejält. Ingen BJJ, ingen styrketräning och bara kört ett kortare pass var av simning, cykling och löpning. Jag ville nämligen få så bra resultat jag kunde i Vansbro för _om_ Ironman Kalmar inte blir av (tex om vår bebis beslutar sig för att inte hålla sig till planerad leveransdag) så ville jag ändå få ett kvitto på att all träning jag har lagt ner har gjort resultat. Så loppet betydde mycket i den aspekten.

Jag börjar ju faktiskt få lite rutin på packningsmomentet nu (detta är ju faktiskt mitt femte triathlon, rutinerad triatlet är jag!) och jag har en egen checklista i google drive som jag har skrivit upp allt i och bockar av. Packade ihop allt under kvällen, rakade benen (gör faktiskt stor skillnad i cyklingen, vid intresse kan ni se denna youtubevideon på hur mycket watt man sparar) ut med packningen i bilen så på morgonen behövde jag bara lasta cyklarna och fylla lite vattenflaskor innan vi åkte..

Mina ben var tydligen något bleka

Micke körde så jag kunde bara ta det lugnt, snacka skit, äta “peanut butter jelly” – macka (bestående av väldigt lite jordnötssmör, väldigt mycket sylt) samt sippa i mig sportdryck. Väl på plats fick vi bra parkering, att hämta ut nummerlapparna gick blixtsnabbt, fixade i ordning med lappar och sen checka jag in cykeln och alla mina saker. 40 min innan start tog jag 350mg koffein, bytte jag om till min triathlondräkt och på med våtdräkten. Givetvis två dassbesök också, det är sedan gammalt.

Vid väntan på starten kändes jag rätt off. Jag kändes nästan oförberedd och kände mig inte så taggad heller. Jag såg till att gå i vattnet bland dom sista och sen satte jag igång att crawla. Första halvan är medströms och det kändes såklart väldigt bra. Tryckte på mer än vad jag brukar och noterade att jag inte var tvärsist som förra gången. Jag hade faktiskt flertalet människor bakom mig. Märklig känsla. Förväntade mig sen en brutal käftsmäll när vi skulle simma motströms, men den kom aldrig. Snarare tvärt om eftersom att jag simmade om flera som verkade ha betydligt större problem med det. Kände mig väldigt stark helt enkelt. När jag kom upp kollade jag på klockan och var rätt chockad, då jag hade simmat på 47min 25 sekunder. Hade inte en aning om att jag kunde simma så fort. Snabbt iväg till växlingen för att sen flyga ut på cykelbanan. Det blåste rätt rejält med 5 m/s och 13 m/s i byarna. Det var gött när det var medvind, men när man skulle cykla tillbaka in mot Vansbro var det ett helvete. På vissa ställen kändes det som att man inte kom någonstans. Banan man cyklar är två varv och på varv nummer två övergick jag till att sänka ansträngningen rejält när jag hade medvind, för att sedan kunna lägga den energin efter vändningen när man hade motvind. På banan ville jag få pejl på var dasset fanns (ifall det skulle behövas användas som förra året). Jag hade faktiskt mailat dom innan så jag visste att det skulle finnas på banan vid en vändpunkt. Men det fanns två vändpunkter. Jag frågade en funktionär vid vändpunkt 1 var dasset var. Hon svarade “… skogen.”.

Alright then, keep your secrets fröken funktionär! Senare såg jag att det fanns en väldigt ensam bajjamajja som såg deprimerande ut vid vändpunkt två. Då tog jag beslutet att om jag måste gå, så går jag fan i skogen.

Cyklingen var avklarad på 3h 11 min 26 sek med en medelhastighet på 28,2 km/h. Så något långsammare än planerat, men pga simningen låg jag ändå före i tidsschemat. Vid växlingen hade jag först problem med att hitta min plats då min granne hade parkerat sin cykel väldigt nära så att jag helt enkelt inte såg varken mina saker eller lappen med mitt nummer på. Men efter lite letande så löste det sig och sen vidare in på löpet.

Jag visste att jag skulle behöva hålla 6:10 tempo för att klara tidsmålet och jag tränar rätt sällan såpass snabbt om det inte är intervaller eller “Time Trial”. Så jag var lite nojjig över det innan, men tänkte att det borde kunna gå. Efter 300 meter på löpet höll jag 5:36. På tok för snabbt. Sänkte tempot. Efter ytterliggare några hundra meter höll jag 5:45. Tänkte först sänka tempot ytterliggare, men sen hade jag en mental konversation med mig själv som löd “Varför ska du sänka tempot? Det känns ju bra?! KÖÖÖÖÖÖÖR!”. Jag tyckte det lät bra. Jag är ju faktiskt rätt vis så jag tog mitt eget råd. Jag brände på helt enkelt. 

Det var en ny bansträckning på löpningen kontra förra året och en rätt lång bit bestod av grovt löst grus som inte alls var trevligt att springa på. Stenarna var vassa och det kändes igenom skon och slet faktiskt endel på huden på undersidan av foten. Vi sprang också över en lång smal gångbro där det stod “Max 20 personer på bron samtidigt”. Diskutabelt om den uppmaningen efterföljdes, däremot svajjade det rätt rejält när flertalet löpare sprang på den samtidigt. Vid varv två på bron hamnade jag bakom en tant som kom gåendes med rullatorn på bron. Dålig timeing för stackars tant att hamna på stans smalaste bro med masssa triatleter som pressar sig efter snabba tider. En funktionär pratade lite med henne och sa glatt att hon fick vara lite försiktig på bron bland alla löpare. Tanten var glad hon också. Hon svarade att “Jag ska till mitt barnbarn! Han fyller 40 så jag var tvungen att gå över här!”. Klart hon ska till sitt 40-åriga barnbarn! Konversationen fick mig att fnissa till.

Löpet avverkades på (för mig) galna 2h 1 min och 29 sekunder (5:45 min/km) och gjorde att jag kom i mål på totaltiden 6 h 7 min 44 sek, alltså ett PB från föregående år med 1 h 11 min 52 sek. Sjukt nöjd var jag och det kändes verkligen som det bästa kvittot på att all träning på sena nätter/tidiga mornar har gett resultat även om det såklart har varit mycket slit för att få till. Jag kommer också ihåg när jag gjorde samma distans i Jönköping 2022 och hade gått i mål på 8h 25min 5 sekunder. Jag låg på marken efter att jag hade hämtat min cykel och en vältränad 50-årig man i cowboyhatt gick förbi med sin triathloncykel. Jag frågade vilken tid han hade kommit i mål på. Jag kommer inte ihåg exakt tid han svara, men det var ca 6 h 20 min. Jag tyckte det lät så sjukt då, hur fan skulle man kunna vara över 2h snabbare som vanlig motionär? Hur går det ens till? Tydligen såhär i efterhand var svaret bara träning över tid helt enkelt. Och några kilo lättare på vågen. En sak jag verkligen har fått träna på senaste halvåret och blivit mer noga med är att få i mig energi under loppet. Du kanske inte känner för att ta mer gels efter att du har tryckt 2-3 gels per timme i 4h, men det spelar ingen roll. Det måste ner. Jobbar fortfarande på att få i mig mer salt per timme nu också med hemmagjorda salttabletter, vilket jag tror kommer göra skillnad. Detta var också första gången jag inte kom näst sist i medeldistanssammanhang! Av 214 startande män kom jag på plats *trumvirvel* 178! Bara en sån sak!

Vi gled ned i en bubbelpool med medaljerna direkt efter. Inte mycket hygien i det vattnet.

7 veckor kvar till Ironman Kalmar nu. Dags att göra det sista arbetet för att ro detta i hamn. Ett stort tack riktat till Malin och Micke som hängde med också, vilket gjorde det till en riktigt rolig dag. Hade absolut inte varit så roligt att sticka dit själv.

Daniel Dalerhult